Tibro kommun kör över invånarna – får ingen gymnasieskola trots utslag i folkomröstning

I samband med riksdagsvalet i höstas anordnades folkomröstning i västgötska Tibro. Omröstningen gällde huruvida det ska byggas en gymnasieskola för kommunens ungdomar eller inte. Trots att ja-sidan vann övertygande med 70 procent av rösterna meddelar kommunledningen nu att det inte blir någon skola. Det kostar för mycket pengar menar man.

Beslutet att inte respektera folkomröstningens utslag kommuniceras i ett pressmeddelande från kommunstyrelsens arbetsutskott. Kommunstyrelsens ordförande Rolf Eriksson (S) hänvisar till en utredning som blev klar i förra veckan, där man avstyrker att skolan byggs.

Eriksson får medhåll från Centerpartiets ledamot i kommunstyrelsens arbetsutskott, Anna-Karin Johansson, som anser att det ”skulle medföra stora risker för kommunen” att bygga skolan.

SD kritiska
Sverigedemokraternas ledamot i kommunstyrelsen, Åse Nicklasson, är kritisk till att folkviljan på det här sättet ignoreras. I en kommentar till SVT riktar hon även kritik mot utredningen som hon menar varit vinklad redan från början med syfte att ge kommunen ammunition för att gå emot folkomröstningsresultatet.

Det har tidigare funnits en gymnasieskola i Tibro men den beslöt kommunpolitikerna att lägga ned. Det var missnöjet med det beslutet som ledde till ett stort engagemang bland kommuninvånarna om att bygga ett nytt gymnasium.

Så ser det dock inte ut att bli. Initiativtagarna till folkomröstningen har hela tiden befarat att politikerna skulle gå emot folkomröstningsresultatet och dessa farhågor ser nu alltså ut att besannas. Formellt tas beslutet av kommunfullmäktige. Datum för när beslut ska fattas har ännu inte satts.

Tibros ungdomar slussas sedan det egna gymnasiet lades ned till gymnasieskolor i kringliggande kommuner. Att kommunen ska ordna med gymnasieutbildning för sina egna ungdomar bedömer kommunstyrelsens arbetsutskott som ”orealistiskt”.

Satsar samtidigt på ’ensamkommande’ ungdomar
På sin webbplats berömmer kommunen samtidigt sig själv för att man satsar på ’ensamkommande’ ungdomar från andra delar av världen och nämner Syrien, Afghanistan, Iran, Irak, Somalia, Eritrea, Etiopien, Sudan och Marocko. För dessa har man öppnat HVB-hem där det ”finns personal dygnet runt som stöd och hjälp för ungdomarna i deras vardag och utveckling”.

Vidare uppges att kommunen för dessa ungdomar även satsat på ett så kallat utslussningsboende. Detta skriver man är till för ”de ungdomar som under en tid har bott på HVB-hemmet och anses vara mogna att sköta ett eget hushåll. Även där finns tillgång till personal som stöttar vidare integrering i samhället”.