Stor upprördhet i Danmark efter partiledares nazi-anklagelser mot S och DF

I Sverige har det blivit normaliserat att i den offentliga debatten förtala politiska motståndare med epitet som ”bruna” och ”nazister”. I Danmark, som upplevde nazitysk ockupation inpå bara skinnet, betraktas sådan devalvering och relativisering av nazismens brott som något avskyvärt. Det har Morten Østergaard, partiledare för socialliberala Radikale Venstre, fått erfarna.

I en krönika i Göteborgs-Posten reflekterar tidningens ledarskribent Jenny Sonesson om det stora skillnaderna i politiskt klimat mellan Sverige och Danmark. En sådan skillnad är att de danska Socialdemokraterna nu aviserat att man tänker söka regeringsarbete med Dansk Folkeparti medan Socialdemokraterna i Sverige drar nazi-kortet mot DF:s svenska motsvarighet, SD.

Detta har upprört den tidigare regeringssamarbetspartnern Radikale Venstres partiledare Morten Østergaard så till den grad att han trampat över en retorisk gräns som man som politiker i Danmark i motsats till Sverige förväntas hålla behörigt avstånd till – den att i invandringsdebatten skälla sina politiska motståndare för att vara nazister.

Bakgrunden är att Radikale Venstre, som närmast motsvarar det svenska Centerpartiet, vill se mer eller mindre öppna gränser, medan Socialdemokraterna stramat åt sin invandringspolitik rejält. Man bedömer därför att ett fortsatt samarbete med Radikale Venstre inte längre är möjligt och söker nu i stället koalition med bland annat Dansk Folkeparti inför ett eventuellt regeringsskifte i nästa folketingsval.

Østergaard kunde inte behärska sin besvikelse över beskedet från S-ledaren Mette Frederiksen och kallade i ett överilat utspel Socialdemokraternas aviserade regeringssamarbete med Dansk Folkeparti för ”ett rödbrunt kabinett”. Uttalandet har rönt stor uppmärksamhet och fått skarp kritik. I Danmark anses det nämligen i motsats till Sverige som något alldeles oerhört att rikta nazistanklagelser mot en politisk motståndare.

Tusentals danskar har släktingar som på 1940-talet deporterades till de nazityska koncentrationslägren och nazisternas ockupation är ett nationellt historiskt trauma för hela Danmark. Det är inget man relativiserar genom att vårdslöst naziststämpla sina meningsmotståndare i den politiska debatten.

Østergaards uttalande har fördömts av såväl politiska ledare som ledande historiker. Det är oklart hur utspelet kommer att påverka Radikale Venstres opinionssiffror.

Att i brist på sakargument dra nazi-kortet är däremot vanligt i Sverige, ger inte några större rubriker och väcker inga starkare reaktioner från det omgivande politiska etablissemanget. Det senaste exemplet på detta är L-riksdagsledamoten Christina Örnebjär som i riksdagsomröstningen om den kritiserade amnestin för 9000 afghanska unga män som fått avslag på sina asylansökningar röstade mot sin partilinje och för amnestin.

Innan hon gick in i plenisalen och tryckte på ja-knappen gjorde hon ett uttalande till media där hon konstaterade att det som tidigare betraktats som brunt nu är något som förespråkas av fler partiledare, underförstått även hennes egen, Jan Björklund. Den grova anklagelsen rönte ingen större medial uppmärksamhet eller kritik.

Att som riksdagsledamot kalla sin egen partiledare för nazist skulle i Danmark sannolikt resultera i ett uteslutningsärende. Jan Björklund förefaller dock ta beskyllningen med jämnmod. Svenskarna slapp undan nazistisk invasion och att dra nazi-kortet är här numera så vanligt att de flesta förefaller ha blivit mentalt avtrubbade inför den sortens anklagelser.