SD: Korset är en del av Sveriges själ

DEBATT • Tänk dig en kväll i en stilla sjukhuskorridor, där ljuset faller mjukt genom fönstren och en präst eller diakon går varsamt vid din sida. I sådana stunder, när hjärtat är tungt och tankarna irrar, kan ett kors, ett tänt ljus eller en välbekant psalm kännas som en trygg famn. Men vad händer när dessa uttryck – som så länge burit oss svenskar genom livets skiften – byts ut mot något främmande? 

Många röster talar om de religiösa uttryck som tar plats i välfärden, särskilt i vården. Vissa förenklar frågan till att handla om den främmande och förtryckande symbolen som slöjan är.

Slöjan syns allt oftare bland vårdens personal. För många är den inte bara ett religiöst plagg. Det finns de i Sverige som påstår att de väljer – som om det vore ett fritt val – att bära slöja. Detta upplevda fria val att bära slöja stödjer dålig och förtryckande kultur. Slöjan cementerar kulturers krav på kvinnors undergivenhet. Det bidrar också till att etablera den samhällsfrämmande slöjan i Sverige.

Jag tänker på mina egna släktingar, särskilt en äldre herre som kallade sig ateist. Men oron under livets sista tid erbjuder hans ateism ingen tröst. Det gjorde emellertid den bekanta kristna själavården. Det bekanta korset.

Även om ens tro var en annan, var den kristna själavården något välbekant, något som kändes som hemma. Ett kors på väggen var för dem inget främmande ting, inte som en halvmåne hade varit. 

Jag har också hört vänner berätta om minnesstunder efter att ateister avlidit. Minnesstunder där korset avsiktligt dolts från kyrkorummet, som om det vore något obekant för en svensk sorg – även för den som inte tror. De beskriver en saknad, en tomhet, när korset inte längre får vara med. 

Tror ni att de hade längtat efter en halvmåne på samma vis? Det finns de som menar att andaktsrum utan tydliga tecken, eller kyrkorum fria från kors, skulle vara mer välkomnande för alla. Men jag undrar, med en klump i bröstet, om det inte mest är en tanke som klingar vackert i ett liberalt tidevarv. Ett tidevarv där man – för att inte förarga någon – säger att alla religiösa uttryck väger lika tungt. I Sverige, med en tusenårig kristen tradition.

Jag bär själv en kristen tro, och för mig är kyrkan en omistlig del av Sveriges själ. Det är inte bara en fråga om tro, utan också om kulturell identitet. 
Det tomrum som blir när den kristna gemenskapen skalas bort kan inte fyllas med kala väggar eller bilder av välkända landskap. Även om islam eller hederskultur kan erbjuda tröst åt sina egna anhängare, ska den inte ersätta kristenhetens eller rättsstatens roll i Sverige.

Ett kors, ett tänt ljus, en präst som lyssnar – det är en tröst för den svenska själ som bär på oro eller sorg. 
Ett tomt andaktsrum, hur vackert det än må vara, kan inte ge samma värme. 

Med handen på hjärtat: Är verkligen alla symboler i själens nakenhet lika kära för dig?

Glöm inte bort att rösta i kyrkovalet 21 september!

Petter Nilsson
Sverigedemokrater i Svenska Kyrkan