Nationalstadsparken

DEBATT • Stockholms handelskammare föreslog i förra veckan att en markförsäljning och exploatering för bostadsbyggande inom Nationalstadsparken skulle kunna finansiera Östlig förbindelse. Jag har tidigare som ledamot i fullmäktige, stadsbyggnads- exploaterings- och fastighetsnämnden i Stockholms stad varit inne på att staten behöver omvärdera delar av Nationalstadsparkens mark, företrädesvis den som ligger i direkt anslutning till innerstaden, för att Stockholms stad ska få beslutanderätt och därigenom kunna planlägga densamma för att bygga nya stadsdelar.

Stockholm består, översiktligt, av en tredjedel vatten, en tredjedel nationalstadspark och en tredjedel bebyggd/byggbar yta. Under dessa förutsättningar måste vi kunna diskutera om delar av den tredjedel som omfattar Nationalstadsparken kan användas för Stockholms utveckling då den gränsar direkt till innerstads bebyggelse. Att som nu fortsätta med frimärksplanering på den lilla yta där det är tillåtet att bygga är inte hållbart i längden. Jag menar inte att Nationalstadsparken som helhet ska exploateras. Däremot skulle en mindre rigid hantering av stadens möte med Nationalstadsparken kunna erbjuda lösningar som både tillfredsställer efterfrågan på mer innerstad och fler lättillgängliga, vackra parkområden.

Lagen om Nationalstadspark tillkom i en helt annan ekonomisk, politisk och befolkningsmässig verklighet än dagens. Tanken på att skydda området från bebyggelse växte fram kring 1990 när flera stora exploateringsprojekt var aktuella nära  Nationalstadsparken. Med ett brett stöd i riksdagen antogs 1994 propositionen Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Nu, drygt 30 år senare har stadens befolkningsökning, inflyttningen från andra landsändar och länder samt ekonomisk tillväxt skapat en situation med skriande bostadsbrist.

I både Stockholms kommun och i kringliggande kommuner pågår därför ett intensivt arbete med utbyggnad av infrastruktur, förtätningar, kompletteringar i och kring befintliga stadsdelar. Stockholms kommun har varit relativt framgångsrika med att planera nya, täta och funktionellt blandade stadsdelar i den gamla innerstadens ytterområden som Hammarby Sjöstad, Västra Kungsholmen, Hagastaden och Värtahamnen. Dessa stadsdelar har en sak gemensamt: de ligger i direkt anslutning till den gamla innerstaden och fungerar därför som en fortsättning på denna.

Flera av dessa stadsdelsprojekt är förknippade med höga kostnader för marksanering eftersom det rör sig om äldre industriområden – vilket avspeglar sig i höga priser på nya bostäder och verksamheter. Det är svårt att på dessa platser kombinera byggföretagens önskemål om en rimlig avkastning och framtida boende och verksamheters önskemål om rimliga hyresnivåer och priser. Den historiska innerstadsbebyggelsen med kvartersstrukturer ger också förutsättningar för en mer blandad och transportsnål stad, liksom effektivare användning av allt från energi till hantering av vatten och avfall.

Trycket är högt på att exploatera innerstadstomter även om det innebär att parker och offentliga rum naggas i kanten, med mindre attraktiv befintlig stadsmiljö som följd. Det höga trycket på innerstadslägen gör också att byggnader byggs på eller rivs, för att ge plats åt mer högavkastande projekt. Påbyggnader och rivningar genomförts och planeras i innerstaden eftersom intäkterna på kontorshus i stadens centrala lägen är betydligt högre än liknande i förortsmiljö.

En ansvarsfull politik bör handla om att politiker tar ansvar för den gamla vackra innerstaden som hotas av överexploatering, genom att erbjuda investerare obebyggd mark i centrala lägen där  innerstaden kan expandera även på platser som inte utgör gamla industriområden.

Det avgörande här är inte tidigare fastlagda planer och tankar om stadens framtid, utan om dagens situation och verklighet. Historien är full av exempel på lagar och regler som omarbetats och förnyats för att bättre svara på samtidens behov och utmaningar. Lagen om Nationalstadsparken är ett exempel på en sådan, av utvecklingen själv, ej väl fungerande lag kontra nutidens behov.

Frågan är inte om Stockholm och Sverige har råd att avstå ytor inom Nationalstadsparken för huvudstadens framtida utveckling, utan om vi har råd att låta bli.

Peter Wallmark
fd ledamot i fullmäktige, stadsbyggnads- exploaterings- och fastighetsnämnden i Stockholms stad