Museichef kritiseras för manshat, rasism och historierevisionism

Karin Nilsson, chef för Statens centrum för arkitektur och design (ArkDes) – ett av Sveriges så kallade centralmuseum – har hamnat i blåsväder. Detta sedan hon i misandriska och hudfärgsrasistiska ordalag kritiserat den egna institutionens verksamhet.

Enligt Nilsson är det på tok för mycket manligt kön och vit hudfärg på centralmuseet vars uppgift är att spegla delar av gammal svensk historia och kulturarv. Det spelar enligt överintendenten ingen roll att Sverige tills för mindre än ett sekel sedan var befolkat nästan uteslutande av ljushyllta nordbor och att det offentliga livet i samhället i gamla tider i mångt och mycket dominerades av män.

Hellre historierevisionism alternativt ingen dokumentation alls av Sveriges historia än att ge avkall på idag trendande postmodern identitetspolitik, resonerar Nilsson. Att i detta nya Sverige fortsätta visa ”myntsamlingar, vapensamlingar, fartygssamlingar, tekniska föremål, järnvägsföremål och försvarsattiraljer” för museibesökare, anser hon är ”mossigt, vitt och föråldrat”.

För att stärka sin tes hänvisar Nilsson till den agitatoriska pamfletten ”Kulturarv: En begreppspolitik” utgiven av Södertörns högskola, ett lärosäte återkommande hårt kritiserat för att förväxla kunskap och forskning med vänsterpolitisk aktivism. Museets verksamhetsinriktning är ”utdaterad” slår intendenten fast och bör byta spår till att aktivt fostra besökarna i mans- och vithetskritik i stället för att som nu passivt spegla svunna tider.

Får mothugg

Dessa och fler åsikter i samma riktning förs fram i en debattartikel i Riksantikvarieämbetets forum ”Omvärld och insikt”. Det är emellertid inte alla som delar Nilssons syn på hur svenska museer i allmänhet och Statens centrum för arkitektur och design i synnerhet bör förändras i grunden. Liknande resonemang har förts också inifrån andra museiverksamheter och fått kritik för att vara en del av den politiska vänsterns infiltrationsagenda, den så kallade ”långa marschen genom institutionerna”.

Nilssons utspel får bland annat mothugg på Göteborgs-Postens ledarsida. Där riktar Adam Cwvejman en skarp uppmaning till museichefen att upphöra med försöken att ta ifrån svenskarna deras gemensamma historia. Att den inte ska få beskrivas så som den faktiskt var utan revisionistiskt anpassas till att Sverige idag är mer jämställt och har ett ansenligt inslag av invånare som inte är vita, menar Cwejman är ”en direkt nedlåtande attityd”.

Han kallar det ”ett outsägligt torftigt perspektiv” att tillskriva människor med visst kön och viss hudfärg en inskränkthet där de bara är intresserade av vad personer med samma kön och hudfärg åstadkommit historiskt. Varför skulle de som migrerar till Sverige från andra delar av världen vara ointresserade av det lands historia som de flyttat till?

Det är en ”märklig logik” menar Cwejman, att vår historia skulle behöva förfalskas eller förtigas därför att Sverige idag har en annan demografisk profil än i de tider vars kulturarv våra museer vårdar och visar. Han avfärdar Nilssons manshatiska och hudfärgsrasistiska attack som den ”den billiga postkoloniala tradition som hennes eget skrå fostrats i på svenska universitet” – inte minst ökända Södertörns högskola vars agitatoriska skrivbordsprodukter museichefen själv lyfter fram.

I en uppföljande artikel säger sig Karin Nilsson vara förvånad över kritiken. Det stämmer inte alls att hon är ”identitetspolitisk och vänstervriden” bara därför att hon hetsar mot män och vita och det som skildrar sådana svenskars historia. Hon ser heller inget olämpligt i att person med hennes inställning chefar över en museiverksamhet med det uppdraget.