Kinas mineralvapen avslöjar den europeiska försvarsindustrins sårbarhet

När Kina stryper exporten av kritiska mineraler som används i avancerade vapensystem efter handelskonflikter, avslöjas hur djupt beroende Europa är av Kina. Trots politiska löften om strategisk autonomi saknas både beredskapslager och alternativa försörjningsvägar. Nu jagar metallhandlare desperat leveranser, medan EU famlar efter en långsiktig lösning.

Sedan april i år har Kina infört kraftiga exportrestriktioner på sällsynta jordartsmetaller som terbium, yttrium och samarium – ämnen som är avgörande för produktionen av missiler, satelliter och stridsflygplan. Exportstoppet har kastat den europeiska försvarsindustrin in i en kris, där handlare tvingas vända sig till sekundärmarknaden för att få tag på material. Det skriver Bloomberg.

Samtidigt menar vissa försvarsföretag att de har tillräckliga lager och diversifierade leverantörskedjor för att klara sig. Men experter varnar för att detta kan vara en missbedömning.

– Företag och politiker ser på frågan med helt olika glasögon. Det företagen säger stämmer inte alltid med vad marknadsdata visar, säger Jakob Kullik, forskare vid Tekniska universitetet i Chemnitz.

Kina har monopol – och utnyttjar det

Det kinesiska exportkontrollsystemet kräver numera att köpare fyller i detaljerade formulär om vad materialen ska användas till, vilket EU beskriver som både byråkratiskt och potentiellt säkerhetsmässigt känsligt. Sedan april har Kina utfärdat omkring 1 500 sexmånaderslicenser till enskilda företag – men avslagit EU:s begäran om långsiktiga tillstånd.

Kina har i praktiken ett kvasi-monopol på utvinning och förädling av dessa mineraler, vilket ger Peking ett strategiskt övertag. Samtidigt växer oron i Bryssel över att detta inflytande kan utnyttjas för att pressa EU i andra handelsförhandlingar, såsom tullar på kinesiska elbilar.

Splittrat EU saknar strategi

Trots EU-kommissionens tuffa retorik finns ingen enighet inom unionen om hur Kina ska bemötas. Flera medlemsländer har börjat förhandla direkt med Peking för att säkra leveranser till sina egna industrier – vilket underminerar unionens gemensamma förhandlingsposition.

USA valde en liknande väg och president Donald Trump lyckades nyligen förhandla fram ett handelsvapenstillestånd med Kina. I utbyte mot lättade restriktioner gick USA med på att slopa exportkontroller på bland annat chipdesignprogram och flygplansdelar.

Men EU står inför större utmaningar. Att bygga upp egna leveranskedjor för dessa kritiska mineraler kräver både expertis och investeringar – resurser som för närvarande är bristvaror i Europa.

Försvarsindustri utan beredskap

Vissa försvarsföretag säger sig ha agerat i tid genom att lagra komponenter eller använda fler leverantörer. Men enligt flera experter underskattar många aktörer fortfarande allvaret i situationen. För att minska beroendet krävs investeringar i både gruvverksamhet och bearbetning av råmaterial – något som Europa till stor del avvecklat för att i stället sätta sig i knät på Kina.

Dessutom är återvinning av sällsynta jordartsmetaller från elektronikskrot i EU i dagsläget dyrare än att skicka avfallet tillbaka till Kina. Det gör att marknadskrafterna motverkar ambitionerna i EU:s nya lagstiftning om kritiska råmaterial och politiska incitament för att motverka detta saknas.

Japan möjlig förebild

Ett exempel som nämns som möjligt att följa är Japan, som efter en liknande konflikt med Kina 2010 började investera statligt i gruvor utomlands och bygga egna försörjningskedjor i länder som Australien och Frankrike. Enligt Kullik borde EU sträva efter att bygga upp egna förädlingsanläggningar och skapa strategiska lager av sällsynta metaller.

På sikt, menar han, är det bara ett protektionistiskt system som kan ge verklig säkerhet.

– Om det verkligen uppstår en konflikt, då är det den enda logiska lösningen.

Naivitet kan bli säkerhetshot

Att EU och dess försvarsindustri låtit sig bli beroende av ett auktoritärt Kina för centrala komponenter till sina vapen visar sig ha varit en strategisk missbedömning med potentiellt allvarliga följder. Utan tydlig politisk vilja, koordinerade investeringar och ett uppvaknande i näringslivet riskerar Europa att stå oförberett den dag då Kina på allvar använder mineralerna som ett geopolitiskt vapen.