Ekeroth: ”Minnet av en lögn: När vuxna män kallades barn”

LEDARE • Det är svårt att i efterhand fullt ut greppa hur bisarrt det var – och än mer bisarrt att så få idag vill minnas det.

Under mitten av 2010-talet pågick en av de mest verklighetsfrånvända episoderna i Sveriges moderna historia: den massiva vågen av så kallade ”ensamkommande flyktingbarn”, framför allt från Afghanistan. Det svenska folket – genom sina politiska ledare, medier och myndigheter – förväntades acceptera en fullständig lögn som verklighet: att tusentals uppenbart vuxna män, i vissa fall med skäggväxt, djupa röster och rynkor, var barn.

Det var inte bara en enskild missbedömning. Det var en nationell charad, iscensatt med full kraft av regeringen, etablerad media och civilsamhällets mest högröstade aktörer. Och den fick enorma konsekvenser – politiska, ekonomiska och sociala.

En kollektiv psykos i realtid

Statsminister Stefan Löfven sa i november 2015, mitt under flyktingkrisens mest hektiska skede: ”Mitt Europa bygger inte murar.” Det var samma Löfven som senare låg bakom gymnasielagen – en extraordinär åtgärd som gav tusentals ”ensamkommande” amnesti, trots att en majoritet av dem inte hade asylskäl och dessutom saknade giltig identitet.

Hur kunde man då rättfärdiga detta inför svenska folket? Jo – genom att insistera på att de var barn. Barn! Trots att Migrationsverket, som själv var en del av problemet, vid flera tillfällen slog fast att en stor andel var vuxna. Trots att vårdpersonal, skolpersonal och till och med boendepersonal i tysthet vittnade om att åldrarna inte stämde. Trots att tandläkare som slog larm – som dr. Bernt Herlitz i Visby – inte bara ignorerades, utan i hans fall straffades, fick sparken och ställdes inför domstol för att ha försökt skydda systemet från just bedrägeri.

Vi bevittnade ett samhälle som med öppna ögon bestämde sig för att spela teater. En moralisk uppvisning utan förankring i verkligheten.

”De apatiska flyktingbarnen” – en förstudie i lögnens kraft

Det var inte första gången Sverige föll för denna typ av kollektiv illusion. Redan på 00-talet kablades berättelser ut om ”apatiska flyktingbarn” – barn som påstods sluta äta och tala som en följd av att deras familjer riskerade utvisning. Medierna berättade sorgliga historier, politiker krävde ”mänsklighet”, och läkare bekräftade symtomen – tills avslöjandena kom.

Barnen manipulerades, ibland tvingades spela sjuka av sina egna föräldrar. Och det visste många inom vården redan då. Men också här tystades sanningen – till förmån för den politiskt gångbara lögnen.

Mediernas roll: Medbrottslingar i tystnadens maskineri

Svenska medier – SVT, DN, Aftonbladet, SR – gick i spetsen för förljugenheten. Istället för att ställa kritiska frågor fungerade de som propagandaorgan för den gällande berättelsen. Journalister grät på TV, spred tårdrypande porträtt av vuxna män som höll gosedjur, och moraliserade över alla som ifrågasatte lögnen. När folk påpekade att “barnen” såg ut att vara i 30-årsåldern blev de kallade rasister, empatilösa, inhumana.

Och än idag – trots facit i hand – har knappt ett ord av självkritik hörts. Ingen ursäkt till dem som såg verkligheten, men hånades för det. Samma journalister, samma redaktioner, sitter kvar – och föreläser nu om andra ämnen med samma självklara moraliserande ton.

Politikerna – ansvariga men opåverkade

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var de främsta arkitekterna bakom lögnen. De formulerade lagar, undantag och specialåtgärder för att kringgå asyllagstiftning och ge vuxna män rätt till utbildning, boende och uppehållstillstånd – som om de vore utsatta barn. Än idag står många av dessa politiker på sina poster. Vissa är till och med mer inflytelserika nu än då. Annie Lööf, Isabella Lövin, Gustav Fridolin – samtliga gjorde sig till språkrör för denna absurditet. Ingen har bett om ursäkt.

Och svenska folket – vad gör vi? Vi fortsätter rösta på samma partier. Vi låtsas som att inget hänt. Den kanske mest oroande aspekten är att lögnen inte bara tilläts – den belönades.

Lögnens epok är inte över

Historien om de ”ensamkommande barnen” är mer än bara ett kapitel i svensk migrationspolitik. Det är en studie i moralpanik, maktmissbruk och mediekorrumperad verklighetsuppfattning. Det är ett svenskt trauma för att vi byggde hela system på en lögn som alla egentligen såg – men ingen vågade tala om.

Och det är samma människor som höll lögnen vid liv då – som fortfarande formar samhällsdebatten idag. Det minsta vi kan kräva är att de hålls ansvariga. Det bästa vi kan göra är att aldrig glömma – eller förlåta.