Ekeroth: ”Föräldrarna i Sandviken borde göra uppror mot kommunen”

LEDARE • Nyss kom en bisarr, med dessvärre symptomatisk, nyhet om hur det går till i det dårhus som kallas Sverige. De styrande politikerna i Sandviken, S, C, L och V, vill tvångsflytta svenska barn från en svensk skola i ett svenskt område – till mångkulturen. Detta för att invandrarna ska ”lära sig bättre svenska”. Det påminner om Lenins och Stalins tvångsförflyttningar i Sovjet. Men den kanske ännu större frågan är varför de svenska föräldrarna är så mjäkiga och böjer sig för övergreppet?

I Sandviken har alltså sossarna med lydpartier beslutat att alla elever, efter årskurs fyra, ska flyttas från den svenska Västanbyns skola till Murgårdsskolan som ligger i ett ”socialt utsatt område”, en eufemism för invandrardominerad.

Flera gammelmedier rapporterar om detta, bland annat statsradion som intervjuade en av de ansvariga politikerna, Jenny Karlsson (C), som är ordförande i ”kunskapsnämnden”:

– Västanbyn är ju ett starkt socioekonomiskt område och Murgårdsskolans upptagningsområde är i stort sett nya bruket, vilket är ett svagt socioekonomiskt område. Vad vi gör är att ge alla elever samma förutsättningar, säger hon i SR.

Hon säger vidare att det är ett sätt att ”bryta segregationen och det polariserade samhälle vi lever i idag” och inbillar sig att ”alla elever kommer få det bättre”.

Rektorn på den invandrartäta Murgårdsskolan, Sara Molnå, är också nöjd med tvångsförflyttningen.

– Det räcker inte att en lärare förklarar de svenska orden för eleverna utan de måste kunna använda dem i praktiken.

Åtgärden från politikerna är hårresande. Det är i samma stil som i Sovjet under kommunismen. Politiker från just S, C, L och V (samt f.d. alliansen) har ju tvingat på mångkulturen på Sverige, även om svenska väljarna förvisso röstat på dem. Men valen som gavs var inte många och hetsjakten på oliktänkande var stor. Nu vill de utan skrupler använda barn i deras mångkulturella experiment.

Detta är en ny nivå av övergrepp.

Varför så medgörliga?

Men när man lyssnar på ett av reportagen om tvångsförflyttningen är det framförallt en aspekt som sticker ut: det verkar som om föräldrarna i slutändan, om än motvilligt, kommer skicka sina barn till den invandrartäta skolan. Någon har överklagat beslutet till Förvaltningsrätten, och det är såklart bra att försöka uttömma att juridiska möjligheter, men vad om det inte hjälper?

Kommer föräldrarna då att skicka sina barn till andra sidan staden, till den invandrartäta skolan, och spela med i det sociala experiment som vänsterpolitikerna i kommunen håller på med? Det är oklart exakt vad föräldrarna planerar, men det låter onekligen så när man lyssnar på intervjuerna.

Om det någonsin fanns ett tillfälle för ”civil olydnad” och att markera så vore det vid ett sånt här tillfälle. När maktfullkomliga och totalitära kommunpolitiker på detta tydliga sätt vill utsätta folks barn för något de aktivt valt bort och för något som helt uppenbart är till deras nackdel, då är det dags att göra uppror.

Att gå med på det, att i skam köra dit sina barn och släppa av dem, är att vika sig för övergreppet. Det är att acceptera det. Är det någon gång man bör sätta sig upp mot verklighetsfrånvända kommunpolitiker så är det nu.

Värt ta striden

Det finns de som isåfall invänder mot att Sverige har en skolplikt men om jag vore i föräldrarkollektivet i Sandviken som är drabbat hade jag varit villig att ta den striden. Samlar man föräldrarna så går det troligen också att organisera någon form av undervisningen ändå; man startar gemensamt en förening där man samlar in pengar och hyr in någon lärare för att täcka det mest basala i undervisningen, eller något i den stilen.

Det finns säkert kreativa sätt att hantera det på och en sådan aktion skulle bli ett väldigt omtalat och en tydlig protest mot de totalitära kommunpolitikernas ageranden. Exakt hur det skulle se ut blir såklart en diskussion föräldrarna emellan, men att det går att mer handfast vägra utsätta sina barn för detta är både möjligt och önskvärt.

Om föräldrarna i Sandviken verkligen vill visa sitt missnöje och framförallt skydda sin barn, så hoppas jag att de pratar ihop sig, organiserar sig och gemensamt stoppar tvångsförflyttningen. Det ligger i slutändan i deras makt, för det är deras barn, och går alla samman blir det oerhört svårt för sociala myndigheter att försöka hämnas på dem.

Det skulle också kunna visa för resten av Sverige att svenskarna börjar få nog av den sociala ingenjörskonst som förvandlat Sverige från ett paradis till en mardröm för allt fler.

LÄS MER: Missnöje när Sandviken tvångs-integrerar skolbarn: ”För jävligt”