DSA är inte digital trygghet – det är digitalt maktmissbruk

LEDARE • EU:s nya storsatsning på att “skydda” internetanvändare med hjälp av Digital Services Act (DSA) marknadsförs som ett skydd mot desinformation och hat. I praktiken håller unionen på att bygga upp en maktstruktur som underminerar yttrandefrihet, nationell suveränitet och medborgarnas rätt till ett fritt digitalt rum.

När fem medlemsländer – Tjeckien, Polen, Spanien, Portugal och Cypern – nu stäms av EU-kommissionen för att inte ha infört den nya Digital Services Act på vad EU-kommissionen anser är rätt sätt, bör det väcka betydligt fler frågor än det gör. Inte minst om vad det är för typ av union vi är på väg mot.

Länderna anklagas för att inte ha utsett eller beväpnat sina tillsynsmyndigheter med tillräckliga befogenheter för att övervaka internet enligt EU:s nya standard. Men vad är det egentligen som ska övervakas? Och i vems intresse?

En lag som låter bättre än den är

DSA framställs som ett skyddsnät mot olagligt innehåll, desinformation och farliga produkter på nätet. Få är emot sådana mål i teorin. Men i praktiken innebär lagen att digitala plattformar tvingas samarbeta med EU:s centralmakt och följa detaljerade direktiv kring innehållsmoderering, algoritmer och annonsvisning. De som inte lyder riskerar dryga böter – och i förlängningen kanske även blockeringar.

I centrum för detta system står EU-kommissionen, som har gett sig själv rollen som överstatlig chefscensor för alla unionens länder. Kommissionen kontrollerar de största plattformarna (så kallade “very large online platforms”) direkt – en digital parallell till att EU skulle sköta all medietillsyn i medlemsländerna ovanför huvudet på nationella mediegranskare.

Nationell suveränitet på undantag

De fem länder som nu hamnat inför EU-domstolen kritiseras för att inte ha gett sina nationella myndigheter tillräcklig kraft att driva igenom DSA. Men kanske bör man i stället applådera deras försiktighet. För vad det här handlar om är i praktiken att länderna tvingas avhända sig möjligheten att själva avgöra gränsdragningen för yttrandefrihet, censur och innehållsreglering i det egna landet.

LÄS ÄVEN: EU talar maktspråk – stämmer länder som inte inför censurlag

Det handlar inte bara om juridik, det handlar om makt. Och om demokratiska värderingar och grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter.

Vem avgör vad som är ”skadligt”?

En av de mest problematiska delarna i DSA är dess krav på att plattformar ska ta bort “skadligt” innehåll. Vad som anses vara skadligt definieras inte tydligt, vilket öppnar för subjektiva tolkningar – och politisk påverkan.

I en tid när begrepp som ”desinformation” inte sällan används som tillhygge för att tysta impopulära åsikter, bör kritisk granskning vara obligatoriskt för varje lag och tilltag som ger staten – eller EU-kommissionen – större makt över innehållsmoderering på de sociala medierna. Dessa plattformar är de enda som står den vanlige medborgaren till buds, i synnerhet den som har för makten obekväm kritik att framföra och för vem övriga medier lierade med makten stängt dörren.

Att Polen och andra länder visar tveksamhet inför att ge en sådan federalistisk och vänsterliberalt politiserad maktapparat som EU-kommissionen full kontroll över medborgarnas yttrande- och åsiktsfrihet är inte ett brott. Det är ett demokratiskt självförsvar.

Vem kontrollerar kontrollanterna?

Målsättningen med DSA är, bakom dess nyspråkliga fasad, ett stort problem. Men ett ännu större problem är dess struktur. När en lag ger en klick byråkrater i Bryssel befogenhet att styra över hela Europas informationsflöden utan verklig demokratisk kontroll, då har vi lämnat den digitala frihetens tidevarv bakom oss till förmån för något mer auktoritärt.

De pågående processerna mot nätjättar som X, TikTok och Meta visar att DSA redan används som ett verktyg för att skrämma, hota, disciplinera och straffa de företag som ger medborgarna en röst i det offentliga samtalet. När samma åtgärder också börjar riktas mot suveräna medlemsstater, då är det inte längre bara teknikpolitik – då är det maktpolitik.

Ett fritt internet – bara när Bryssel vill

Det talas ofta om vikten av ett fritt och säkert internet. Men frihet utan självbestämmande är inte frihet – det är kontroll i nyspråklig förpackning. Digital Services Act riskerar att bli EU:s största övertramp mot yttrandefriheten i modern tid, och det är dags att börja kalla saker vid deras rätta namn.

När medlemsländer inte längre får välja själva hur de vill hantera digitala frågor kopplade till grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter – då lever vi inte i ett demokratiskt EU som ett mellanstatligt samarbete, utan ett auktoritärt federalistiskt EU som kräver underkastelse.