Behovet av att införa en ny åldersgradering

De flesta som läser denna tidning är väl medvetna om gammelmedias fantasifulla användning av ordet ”barn”. Inte minst aktualiserades det när ”ensamkommande flyktingbarn”-bluffen kom upp på tapeten. Men ordet ”barn” missbrukas inte bara i propagandasyfte utan den föråldrade definitionen av ett barn är även skadlig för rättsskipningen i Sverige. Därför bör en ny gradering införas.

Enligt FN:s Barnkonvention, som Sverige skrev under 1990, är man ett barn tills dess att man fyller 18 år. Det framgår även av Sveriges Socialtjänstlag:

Med barn avses varje människa under 18 år. Lag (2012:776)

Följden av att definiera exempelvis en 17-åring som barn får olika effekter.

Den mest konkreta är givetvis att en 17-åring får ta del av de generösa straffrabatter som delas ut till ”barn”, det vill säga personer under 18 år (men över 15, som ju är straffmyndighetsåldern).

De får även lättare i asylärenden, bättre förutsättningar i domstolsprocesser och har generellt sett starkare skydd från samhället.

Utöver det så händer det inte sällan att de benämns som just ”barn” i media, oftast i relation till invandringsfrågor, vilket har en propagandistisk effekt.

Inte i samklang med verkligheten

Men, som alltid, bör lagar och regler, där dess språk är en inte oviktig del, vara i samklang med verkligheten och även den uppfattning som folket som lyder under lagarna har. Jag menar att nuvarande tillämpning i rättssystemet, eller ofta i den mediala debatten, inte längre går hand i hand med hur vanligt folk uppfattar ett ”barn”.

I det mångkulturella Sverige sätts detta allt mer på sin spets. Dels givetvis genom bluffar som ”ensamkommande flyktingbarn” men även i form av de unga gärningsmän som vi kan läsa om allt mer.

Tidigare idag skrev Samhällsnytt om killar i 13-15 årsåldern tände eld på 65-årig mans hår. Efteråt ska de ha lugnt gått därifrån, till synes helt obrydda. Unga tjejgäng som misshandlar andra tjejer. Våldsamma elever på Örnaskolan, en högstadieskola, är ett annat nyligt exempel. Eller tonårspojkarna, i åldrarna 13-17, som stormade en tjejfest och misshandlade föräldrarna.

Måste reformera systemet

Det har skett en rad liknande brott på senare tid, som även är värre, och det kommer garanterat tillta ytterligare. Att det handlar om folk med invandrarbakgrund skrivs sällan ut, men troligen är det så i en överväldigande andel av fallen. Jag skulle gissa på att det är närmare 100 procent.

Invandrare eller ej, så är det nog väldigt få som betraktar en 17-åring som rånar, knivskär, misshandlar eller våldtar som ett barn. Eller den 12-åring (!) som den 5 september 2018 gick till attack på sin skola i Jönköping. Han knivskar två barn, i bröstkorgen och på låret.

– Han sa att han skulle ta kläderna, sitt vapen. Gå till en toalett. Byta om. Döda några. Gå tillbaka till toaletten. Byta om. Dumpa kläderna, och gå tillbaka hem, berättade ett vittne för SR då.

Ny verklighet

Vi lever i en ny verklighet, där råheten och brutaliteten fått allt starkare fäste. Denna krönika handlar inte om hur det kommit att bli så, men det råder ingen tvekan om att denna nya situation är en direkt konsekvens av att Sverige tagit emot enorma mängder människor från kulturer som är vitt skilda våran, där våld och styrka ses som något positivt.

Det är något SD:are och inte minst jag själv påtalade i decennier, men det är först på senare tid det börjat sippra in i finhögerns begreppsvärld. Som i Paulina Neudings krönika alldeles nyligen i Moraliskt sammanbrott bakom den nya brottsligheten:

När inbrottsligor systematiskt letar upp adresser till åldringar och lurar dem att öppna dörren – inte sällan genom att utge sig för att vara sjukvårdspersonal eller poliser – förutsätter det en exceptionell råhet och avhumanisering av offren.

I Sverige har vi tvingats vänja oss vid en sådan barbarisk brottslighet, som inte existerade i omfattande skala bara för något decennium sedan.

Hon ställer sig också frågan vi vetat svaret på länge:

Är främlingsfientlighet gentemot offren en del av förklaringen till det moraliska sammanbrottet?

Lars Anders Johansson berörde samma ämne i Våldet och hatet mot majoritetssamhället:

En ny typ av rånöverfall, där unga män utsätts för omfattande våld och kränkningar av gärningsmän i grupp, har blivit allt vanligare i Sverige. Länge försökte myndigheterna att tona ned den här typen av brottslighet.

Men rånöverfall av den typ där tio gärningsmän tar allt från ett ensamt brottsoffer och dessutom skär av honom örat, har inget med märkeskläder eller kontanter att göra. Det blir inte mycket kvar när bytet fördelats på tio.

Det är maktdemonstrationen och förnedringen som är det centrala. När ungdomar i grupp åker från det som brukar beskrivas som socialt utsatta områden till mer välbärgade stadsdelar, för att råna och förnedra barn och ungdomar, tycks det vara ett uttryck för en hämndlysten klasskamp med etniska dimensioner.

Ny åldersgradering

Under mina åtta år i Riksdagen la jag otaliga förslag för att reformera svenskt rättsväsende och invandringspolitik. Förslagen skälldes ut, hånades eller ignorerades. I efterhand har en stor andel av dem, även de mest kontroversiella, på ett eller annat sätt anammats av de andra sju vänsterliberala partierna.

Men ett förslag, som jag förvisso övervägde men aldrig hann lägga, var det om att införa en tredje definition i en människas liv (eller fjärde om man räknar pensionär).

Det är det enkla begreppet ”ungdom”. Som alla vet används det redan idag, men flytande och har ingen praktisk juridisk betydelse mig veterligen. Även om det kanske inte är den viktigaste av alla förslag jag lagt fram, är den ändå relevant.

Jag anser att skalan bör se ut som följer:

Barn: 0-11 år
Ungdom: 12-17 år
Vuxen: 18 och framåt

Måste sluta låtsas

Att bli ungdom bör samtidigt få konsekvensen av att man blir straffmyndig och dessutom innefattas av mitt tidigare förslag att man ska i vissa fall kunna dömas fullt ut som vuxen.

Det finns massor av detaljer som följer med detta såklart; hur man ska hantera straffrabatterna som i mitt tycke ska tas bort för de över 18 år och kraftigt begränsas för de som definieras som ungdom, speciellt i relation till vilken brott som är begånget.

Att vara ungdom bör även få andra konsekvenser, exempelvis rörande asyl (som jag förvisso vill avskaffa).

En annan fördel är att media inte längre kan gömma sig, eller skönmåla, genom att använda ordet ”barn” när det egentligen handlar om vad alla uppfattar som en ”ungdom”.

Jag är medveten om att det säkert kan finnas olika uppfattningar om en 12- eller 13-åring är ett barn eller inte, men i min mening måste samhället sluta låtsas att de unga, men allt oftare brutala och förhärdade, brottslingar är barn.

Vårt språk däromkring och våra lagar bör därför ändras för att tillgodose denna nya, dystra, verklighet.