Sex års fängelse för iranska sopdrottningen

Trots att Think Pink-fallet betraktas som en av de allvarligaste miljöskandalerna i svensk historia, döms ingen av de huvudansvariga till maxstraff. Södertörns tingsrätt utdömer fängelsestraff för tio av elva åtalade – däribland den tidigare koncernchefen, iranska Fariba Vancor, som dock slipper maxstraff, något som väcker diskussion.

Think Pink var under åren 2018–2020 ett snabbt växande återvinningsföretag, känd för sina rosa byggsäckar och för att dess vd Fariba Vancor (då under namnet Bella Nilsson) med ursprung i Iran prisades med Dagens Industris gasellutmärkelse två år i rad. Men bakom den framgångsrika fasaden dolde sig en systematisk miljöbrottslighet.

LÄS ÄVEN: Sopberg läcker miljöfarliga kemikalier i vattnet

Under flera år dumpade bolaget hundratusentals ton avfall – inklusive farligt material – på ett 20-tal platser i Mellansverige. Ofta utan tillstånd, ibland direkt olagligt. Ett av de mest uppmärksammade fallen var sopberget i Kagghamra söder om Stockholm, som fattade eld 2020 och fortfarande inte är sanerat.

Hösten 2020 greps Vancor och andra nyckelpersoner i bolaget. Totalt åtalades elva personer för brott av olika grad, varav tio nu har fällts i det största målet någonsin för Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.

Fängelsestraff, men inte strängast möjliga

Fem personer döms för grovt miljöbrott till fängelse i mellan två och sex år. De övriga får kortare fängelsestraff eller villkorlig dom. Fariba Vancor får det hårdaste straffet: sex års fängelse för 19 fall av grovt miljöbrott. Hennes exman och medgrundare Thomas Nilsson döms till fängelse i tre år och sex månader. Den tidigare vd:n och tv-profilen Leif-Ivan Karlsson frikänns helt, då den enda brottsmisstanken mot honom anses preskriberad.

Domstolen var enig i sin bedömning av skuldfrågan.

– Avfallshanteringen har i betydande omfattning varit bristfällig eller felaktig. Den har även medfört miljöskador genom utsläpp och, i vissa fall, mycket stora risker för människor och miljö, säger rådmannen Niklas Schüllerqvist som varit med och dömt i målet.

Reserverar maxstraff för hypotetiska fall

Straffet för grovt miljöbrott kan enligt lag uppgå till åtta års fängelse, men tingsrätten valde att stanna vid sex år för Vancor. På frågan om varför inte maxstraff utdömdes menar domaren att det teoretiskt går att föreställa sig ännu grövre brott som den strängaste påföljden bör reserveras för:

– Man kan ju nästan alltid föreställa sig ännu värre gärningar, så man behöver fundera över om man ska lägga sig vid taket av straffskalan eller inte. Samtidigt måste det här med all sannolikhet vara det strängaste straffet som dömts ut av en svensk domstol för miljöbrott.

Även om rättens ordförande medger att det är ett av de grövsta miljöbrotten i Sverige, fanns det processuella skäl till att inte utdöma hårdare påföljd. Åklagarsidan hade inte yrkat på strängare påföljd, och domstolen uppger att den ”inte ens funderat över att gå längre” än så.

Saknas tydlig praxis

Domen belyser även en större rättslig problematik. Det finns få tidigare domar att jämföra med i miljömål av den här omfattningen. Rätten tvingades därför till egna bedömningar av avfallets mängd, farlighet och de långsiktiga miljökonsekvenserna.

LÄS MER: Nya åtal när härvan kring iranska sopdrottningen växer

– Det finns en handfull exempel från rättspraxis som inte ger någon jättetydlig vägledning. Det finns inga tabeller för vikt och ämnens farlighet att utgå från. Här får man bryta lite ny mark helt enkelt, konstaterar Schüllerqvist.

Affärsmodell liknade pyramidspel

Enligt domen var Think Pinks verksamhet i praktiken ett miljömässigt pyramidspel. Företaget tog emot avfall och tjänade pengar på detta, men i stället för att betala för korrekt förbränning eller återvinning, dumpades skräpet olagligt eller gömdes undan.

Kostnaden för att skicka soporna till förbränning var för hög, enligt bolaget, trots att det bara handlar om någon hundralapp per ton. Därför valde man att ”skjuta kostnaderna på framtiden”. Utredarna spekulerar i att om man utfärdat betalningsförelägganden för obetalda avgifter hade miljöskandalen kunnat stoppas i ett tidigare skede.

Skadestånd i miljardklassen – pengar saknas

De fem huvudansvariga döms även att solidariskt betala cirka 250 miljoner kronor i skadestånd till drabbade kommuner, bland annat Botkyrka och Västerås. Det är dock bara en bråkdel av de verkliga saneringskostnaderna.

Eftersom stora delar av skadeståndskraven inkom för sent till huvudförhandlingen, tvingades domstolen att avvisa dem. Slarvet gör att skattebetalarna får ta en stor del av notan även formellt. I praktiken hamnar hela kostnaden där eftersom det inte finns några pengar att hämta hos de dömda.

Fem år efter att skräpet dumpades, brann eller lämnades åt förmultning, står Sverige nu med en miljöskuld som både juridiskt och praktiskt saknar motstycke. Exempelvis har brandområdet i Kagghamra först nyligen svalnat tillräckligt för att prover ska kunna tas – en symbol för skandalen som fortsätter att kosta.