Anna Ardin pissar på Anne Franks grav

LEDARE • När Anna Ardin – vänstertyckare och diakon i Svenska kyrkan – skriver att hon ”ser Anne Frank i barnen i Gaza”, tar hon det mest välkända ansiktet och tragiska livsödet för den moderna historiens mest systematiska antisemitiska folkmord och exploaterar det i ett ställningstagande för Hamas, med samtidens i särklass värsta massaker på judar på sitt samvete, den judiska statens utplånande som mål och starka såväl historiska som samtida kopplingar till Anne Franks mördare. Det är inte bara djupt osmakligt – det är också vilseledande och historielöst. Rubriken på denna ledare är medvetet hård, för nån jävla måtta får det faktiskt vara.

Anna Ardin är förmodligen mest känd hos den breda allmänheten som Julian Assanges älskarinna som, när hon försmåddes, beslöt förstöra den ikoniske visselblåsarens liv med obskyra våldtäktsanklagelser. Mot bakgrund av det borde man kanske inte bli förvånad över att hon saknar anständighetens spärrar mot att använda judinnan Anne Franks död i ett nazistiskt koncentrationsläger som slagträ mot den judiska stat som bildades som en följd av detta folkmord. Men att Ardin gör detta till stöd för samtidens islamistiska arvtagare till de som mördade den världsberömda dagboksskrivande flickan är så grovt att det inte kan tillåtas passera okommenterat.

Att som Ardin i en debattartikel på Substack-kontot Konkretisten jämföra offren för Förintelsen – en industriell utrotning av Europas judar iscensatt av en antisemitisk, totalitär regim – med följderna av ett krig som Hamas själva initierade genom att den 7 oktober 2023 begå den värsta massakern på judiska civila sedan 1945, är inte en akt av empati. Det är att trivialisera antisemitismens verkliga offer och samtidigt ge legitimitet åt dess nutida förövare.

Ardin skriver att hon läste Anne Franks dagbok i skolan, när hon bara var ett barn, precis som Anne när hon dog, då drygt 40 år tidigare i nazisternas läger, Kanske läste hon boken för ung och därför som Fan läser Bibeln. I förstone är man beredd att hålla med Ardin om att det ”nu har gått ytterligare snart 40 år, men aldrig har hennes röst känts mer plågsamt relevant”.

Detta tills man inser att hon vänt upp och ned på offer och förövare, att det är judarna som sitter på de anklagades bänk och judehatande terrorister som tas i försvar. Men frågan är om Ardins ungdom kan ursäkta hennes dumhet. Jag läste också Anne Franks dagbok när jag var 12-13 år, då bara knappt 30 år efter Annes död, och fick inte allting om bakfoten. Och om jag till äventyrs fått det skulle jag åtminstone ha insett det i vuxen ålder. Så inte Ardin.

Islamistisk antisemitism ingen modern avvikelse

Ardins text är blind för en av vår tids mest allvarliga former av antisemitism – den islamistiska. Det är ingen slump att Mein Kampf är en bästsäljare i delar av Mellanöstern. Att stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, öppet samarbetade med Hitler och besökte honom i Berlin för att stötta nazisternas ”lösning” på det judiska problemet är inte en parentes – det är en historisk länk mellan islamistisk antisemitism och nazismen. Stormuftin hjälpte till att rekrytera SS-soldater från muslimska områden på Balkan.

I dagens Gaza – styrt av Hamas – pryder hakkors väggar, och slogans som ”God bless Hitler” bärs av kvinnor i niqab. Hamas stadgar refererar inte bara till utplånandet av Israel, utan bär på ett eskatologiskt judehat där varje jude ska dödas för att den yttersta tiden ska infalla. Denna ideologi är ett bokstavligt eko av nazismen. Att Ardin väljer att trivialisera eller sanktionera detta, samtidigt som hon talar om ett ”vi och dem”-tänkande, är ett moraliskt haveri.

Äpplen och päron jämföra Anne Frank med barn i Gaza

Det finns en avgörande skillnad mellan Anne Frank och barnen i Gaza. Anne Frank dog inte för att hennes folk inlett ett krig mot en annan civilbefolkning. Hon dog för att hon föddes som jude. Hennes död var resultatet av en ideologi som såg hennes existens som ett hot mot världens renhet. Det är exakt den typen av ideologi som Hamas idag bär på.

Att måla över en Anne Frank-staty med ordet ”Gaza” är inte ett rop på hjälp – det är att sudda ut skillnaden mellan offer och förövare. Det är att kidnappa minnet av en judisk flicka för att misstänkliggöra det judiska folkets rätt till självförsvar.

När Ardin kallar detta ”ett försök att säga: se Anne i Gaza”, begår hon just den moraliska relativism hon själv säger sig avsky. Hon må nyspråkligt ekipera det i empatiska kläder – men bakom dimridåerna är det ett förnekande av både den historiska antisemitismen och dess nutida uttryck. I flera länder är ett sådant förnekande straffbart, i Sverige tillåtet men motbjudande.

Antisemitism – inte Israel-kritik

Det går att kritisera Israels regering, precis som varje annan regering. Men när man, som Ardin, anklagar judar för att använda sina historiska trauman för att ”skydda makten”, eller antyder att judars oro över antisemitism bara är en täckmantel för att försvara ”ett krig där barn bombas”, då befinner man sig farligt nära den typ av antisemitisk konspirationsretorik som i historien lett till pogromer.

Ardin försöker dölja detta genom att säga att Israel inte är det judiska folket. Det är ett irrelevant stickspår för att grumla bilden. Hamas, Hizbollah och delar av den propalestinska rörelsen gör ingen sådan distinktion. Deras hat riktar sig mot alla judar – inte bara mot Israels regering. Det är därför judiska skolor i Europa får öka sin säkerhet när Israel går i krig.

Ett ansvar för kyrkan, Socialdemokraterna – och historien

Det är försvårande att det är en profilerad företrädare för Svenska kyrkan med starka kopplingar också till Socialdemokraterna som resonerar på det här sättet. Svenska kyrkan har en fläckad historia när det gäller tystnad inför Förintelsen och den kristna kyrkan mer allmänt för att piska upp antisemitiska stämningar med retorik om att det var judarna som mördade Jesus Kristus.

Nu upprepar man sig genom att relativisera judars lidande för att passa en vänsterradikal identitetspolitisk berättelse, gör antisemitismen rumsren bakom en kuliss av antirasism mot så kallad islamofobi. Socialdemokraterna har också historiskt judiskt blod på sina händer, som inspirationskälla till nazisterna innan kriget och dess kollaboratörer under kriget. Man har också en samtidshistoria av att gå den muslimska antisemitismens ärenden, internationellt uppmärksammat i bland annat Malmö.

Minnet av Anne Frank har varit och bör fortsatt få vara ett varnande exempel på vad som händer när hatet mot judar får breda ut sig och omvärlden tittar bort. Anna Ardins Anne Frank-artikel är en av många pusselbitar i ett nu pågående brett och systematiskt försök att förvända synen hos västvärldens medborgare, där man rider på en samtida historik av att tillskriva muslimer identitet som utsatt grupp för att åter göra judarna till syndabockar och förövare. Det är inte utan att man för sitt inre ser godsvagnarna förberedas, hör lägerportarna gnisslande öppnas och känner doften av Zyklon B i luften.