Kommunikationsslöseriet

DEBATT• Efter att ha arbetat som miljöinspektör i sju kommuner och tre län under 30 år fram till år 2010 så tror jag att det finns ett värde i att jag bidrar med mina erfarenheter i det delikata ämnet om behovet, om något, av yrkesgruppen kommunikatörer.

Under mina tre decennier som miljöinspektör i sju kommuner var det troligen magert med kommunikatörer. Jag träffade i vart fall, vad jag kommer ihåg, aldrig någon. Som miljöinspektör blir man inblandad i mängder av ärenden som har ett allmänintresse och som journalister vill skildra. Otaliga är de tidningar och TV-nyheter man figurerat i igenom åren.

En förvaltning har även anledning att informera allmänhet och företag om ny lagstiftning med mera. Och det finns alltid tillgång på lämpliga handläggare på de olika förvaltningarna som på få arbetstimmar kan utföra detta arbete.

Här följer två ärenden som kan exemplifiera detta.

Under min tid i Gävle fick jag ett ärende på mitt bord. En markägare ville plantera gran ca 7 meter från ett bostadshus. Eftersom granplanteringen skulle hamna söder om bostadshuset, så skulle den växande skogen med tiden skymma solen.

Jag fick Miljö- och byggnadsnämnden att förbjuda denna plantering med motiveringen att trädens skuggning skulle bli en olägenhet för de boende i bostadshuset. Länsstyrelsen avslog detta med motiveringen att det var ortsvanligt med skog i Gävle kommun.

Jag lyckades tack vare en kristdemokratisk skogsägande nämndeman få nämnden att överklaga detta till koncessionsnämnden. Deras beslut blev att vi inte kunde förbjuda planteringen, men när skogen började skymma solen, då kunde Miljö- och byggnadsnämnden med hänvisning till miljöbalken förelägga skogsägaren att ta ner träden.

Detta var en prejudicerande dom. Därmed blev det ointressant för skogsägaren att plantera. Ärendet hamnade i TV, fyllde löpsedlarna och omskrevs i LRF:s tidningar.

Ett annat stort ärende som pågick under cirka fem år var öppnandet av en bergtäkt som skulle kunna bli en ny badsjö i Tierps kommun. Ärendet var komplicerat eftersom Länsstyrelsen motsatte sig att bergtäkten öppnades.

Anledningen var att det redan fanns en bergtäkt i kommunen. Bergmassorna skulle användas till bygget av den nya E4:an genom kommunen.

Jag fick ta fram en skrivelse med motiveringar utifrån miljöbalkens bestämmelser, bland annat att det var värdefullt utifrån hälsoskäl att Tierps innevånare fick en attraktiv badsjö, cirka 200 meter i diameter och cirka 26 meter djup, med klart vatten och bergskanter att hoppa från. Ett av kraven för att få öppna bergtäkten skulle vara att det blev en attraktiv badsjö. Skrivelsen undertecknades av kommunalråd och kommunchef.

Nu fanns tillräckliga argument för att Länsstyrelsen skulle kunna ge sitt tillstånd till täkten. Badsjön blev omåttligt populär. Under dessa fem år blev jag nästan förföljd av journalister och fick dyka ner i vattnet inför TV-kameror när sjön stod klar.

Sjön fick senare namnet Trollsjön. Som parentes kan sägas att namnet är idiotiskt. Sjön borde ha ett unikt namn som t ex Tierps badsjö.

Dyrt, omständligt och sämre

Jag föreställer mig att dessa ärenden idag skulle kommuniceras genom en kommunikatör. Processen torde bli följande. Allt som jag som handläggare förmedlade direkt till journalister, allmänhet, skogsägare, dykarklubb med mera, ska nu först förmedlas till en kommunikatör.

Men det räcker inte. Kommunikatören vet ju inte vilka frågor som kommer att ställas. Jag måste alltså ägna betydligt mer tid till att informera kommunikatören än denne kommer att få frågor om.

Dessutom kommer han eller hon inte att kunna hålla ihop alla detaljer i ärendet, vilket gör att journalisten eller allmänheten får en delvis felaktig information, som kan leda till komplikationer. Dessutom kan kommunikatören få frågor om sådant som jag missat att berätta men kunde ha svarat på om jag fått frågan i stället för kommunikatören.

Jag föreställer mig att hanteringen kan leda till både tre och fyra gånger mer skattebetald arbetstid för kommunen och med ett sämre resultat, än om handläggaren själv förmedlat det som efterfrågas. Eftersom kommuner ofta har flera kommunikatörer, för att täcka upp olika förvaltningar, så blir åtgången av skattepengar i denna verksamhet avsevärd.

Alla vinner rimligen på att den sakkunnige handläggaren själv ger efterfrågad information till den som behöver den. Frågan är varför behovet av kommunikatörer uppstått – det fungerade alldeles utmärkt tidigare enligt min erfarenhet. Kan det vara så att politikerna tycker att kärnverksamheten är lite tråkig och vill piffa upp den med en lite tjusigare överbyggnad?

Ulf Blomquist
Akademisk utbildning i kemi, biologi, miljöjuridik m.m.