Parasitisk snällhet

DEBATT • Vissa bryr sig inte om hur mycket ondska de tillåter eller orsakar så länge de får känna sig snälla. För det är ju skönt. Ännu bättre blir det om andra också tycker att man är snäll, för det finns ju inget finare. Om någon får lida för denna snällhet så får det vara så.

I dagens samhälle finns det många exempel på hur folk väljer snällhetens väg utan en tanke på vart den leder. Ta massinvandringen, brottsligheten, klimatkampen, och det svällande bidragssystemet. Dessa frågor har det gemensamt att de har ett alternativ som är ”snällt” och ett som är ”styggt.” Det är även skillnaden mellan dagens höger och vänster – vänstern står alltid för det snälla och kortsiktiga alternativet, medan högern står för det stygga och långsiktiga alternativet. Vänstern anklagar höger för ondska och grymhet, medan höger anklagar vänstern för dumhet och känslosamhet.

Det är lätt att vara snäll. Allt man behöver göra är att lägga ett papper i ett kuvert vart fjärde år, och då och då säga att man håller med när en politiker säger något snällt. Det sista är mycket viktigt, för man vill ju inte riskera att förarga de andra snälla människorna. Man har ju sett hur stygga de snälla kan vara mot de stygga när dessa vågar yttra en avvikande åsikt.

Som snäll behöver man aldrig besvara jobbiga frågor som ”vem ska betala för det här?” eller ”om det här fortsätter, i vilken situation hamnar vi då?” Man behöver aldrig förklara sina åsikter – dessa är ju snälla, och borde egentligen vara självklara. Egentligen så är de faktiskt också självklara, åtminstone för alla som inte är stygga. Det är viktigare att vara snäll än att vara realistisk, och tur är väl det. Att vara realistisk är jättejobbigt.

Ett vanligt sätt att vara snäll på andras bekostnad är att använda skattepengar. Mer specifikt, andras skattepengar. Visst betalar även snälla människor skatter, men långtifrån hela summan. Man behöver ju bara betala i genomsnitt en tiomiljondel av skatterna, men man får hela godhetskänslan. Det är jag som är snäll, men det är vi som betalar. Detta inkluderar även stygga människor, som ju egentligen inte ville bidra. Nu kan man tvinga dem att göra det. Om man dessutom kan få anställning för att använda dessa skattepengar kan man till och med tjäna på det.

Vissa påstår att detta är orättvist. Om de snälla vill, säg, ta in fler invandrare, höja bidragen, eller sätta upp fler vindsnurror så kan del väl själva betala för det? Det är bara att sätta upp en välgörenhetsorganisation och sedan skramla fram pengarna. På så vis skulle kostnaden falla på dem som vill ha vad det nu är. Detta är dock bara vad stygga människor tycker, och dem behöver vi inte bry oss om. Det är skillnad på att vilja ha saker och att vilja betala för dem själv.  

Tyvärr kan snälla människor bara existera så länge de är omgivna av ett ”skal” av stygga människor som skyddar dem från sina handlingars konsekvenser. Att vara snäll är en lyx. Tyvärr (eller som tur är?) så tär de snälla människorna ibland sönder detta skal. Det sker genom att man nedmonterar de stygga system som samhället bygger på, som skolor, rättsväsende, nationsgränser, den fria marknaden, och fungerande energiförsörjning. Ett av de tydligaste exemplen på hur de snälla tär sönder detta skal kommer från USA. Städer som New York, Los Angeles, San Francisco, och Minneapolis har kraftigt skärt ned på det skal som utgjorts av polisbudgetarna efter påtryckning från Black Lives Matter. Naturligtvis har resultatet varit massiva brottsvågor.

Vanligtvis går dock skalsabotaget långsammare. Resultatet är att man ofta uppnår en sorts balans mellan det snälla och det stygga, mellan vänster och höger, medan det som känns skönt i stunden och det som fungerar. Vi är alltså så snälla vi kan fram till dess att problem som invandring, brottslighet, bidragsfusk, har blivit så sort. Då bygger vi nya murar och beklagar oss för att vi inte såg det komma och att vi varit naiva.

Vi blir alltså stygga. Eller åtminstone mindre snälla. Vi driver snällheten tills konsekvenserna börjar synas, och där bromsar vi. Vi kan inte gå längre eftersom det skulle leda till samhällskollaps, men inte heller kan vi backa och verkligen fixa problemen, eftersom det vore styggt. Det är nämligen viktigt för den parasitiska snällheten att inte döda det samhälle den lever på – då förlorar den sitt skal.

Jakob Sjölander