SVT slår larm – för lite mångkultur i orienteringsspåret

➤ KRÖNIKA Den här veckan pågår den stora och anrika orienteringstävlingen O-ringen, tidigare kallad 5-dagars, i Östergötland. SVT är på plats och rapporterar. Public Service fokus för bevakningen ligger dock inte så mycket på de sportsliga prestationerna som på att evenemanget uppvisar ett stort underskott på etnisk och kulturell mångfald.

Det framgår inte av SVT:s reportage om det är schatteringar av förekommande hudfärger man räknat bland de tävlande eller om man gått till anmälningslistorna för att söka eventuellt registrerade uppgifter om vilken rastillhörighet deltagarna kryssat i.

Lika oklart är det hur man fastställt graden av kulturell mångfald bland de tävlande – om det exempelvis är för få som orienterar i slöja eller som gör avbrott i springandet för bön på medhavd matta.

Samtidigt är O-ringen ett internationellt evenemang med orienterare från hela världen, men det räcker inte anser SVT och får stöd från Motalas AIF:s ungdomsledare Lotta Haraldsson. I svar på en ledande fråga säger hon att hon tycker det är för mycket ”medel-Svensson och akademiker” i terrängen. Hur många orienterares CV:n hon granskat eller vilka siffror från SCB hon lutar sig mot framgår inte, och SVT följdfrågar förstås inte eftersom de fått ”rätt” svar.

Haraldsson reflekterar i sin kommentar till SVT över att ”det är lite konstigt eftersom orientering är en ganska billig sport som inte kräver jättemycket utrustning”. Hon stereotypiserar därmed invandrare som en per definition medellös grupp. Sådant brukar på engelska kallas för ”racism of low expectations” men är inget som SVT:s utsända reagerar över.  Det skulle riskera skära sig mot det ”opartiska” narrativet där invandrare i sammanhang som dessa alltid typecastas i rollen som utsatt grupp, vilket känns mer som enfald än mångfald.

SVT får även uppbackning från Orienteringsförbundets tillförordnade ordförande Maria Krafft Helgesson. Inte heller hon vågar svara något annat inför påslagen kamera och mikrofon än att det är för många etniska svenskar i Sveriges orienteringsföreningar. Att bryta sportens ”homogenitet” säger hon sig betrakta som en ”utmaning för framtiden”.

Orienteringsintresset har länge varit stort i Sverige, nästan hundratusen svenskar är med i en orienteringsklubb. Det är en del av svensk kultur. Jag har själv orienterat i min ungdom, även om jag var tämligen värdelös på att hantera kompass och inplastad topografisk karta. Idag kanske det är GPS och iPhone som gäller, jag vet inte.

Man skulle kunna resonera att mångfald och mångkultur ur ett vänsterliberalt perspektiv vore att låta invandrare utöva de fritidsaktiviteter som har förankring i deras egna kulturer, i stället för att försöka skapa enfald genom att stöpa om dem i en typiskt svensk idrottsform. Att tvinga alla invandrare att äta fläsklägg med rotmos och orientera i skog och mark är sådant som man från det hållet ofta brukar ge namn som postkolonial kulturfascism och anklaga Sverigedemokrater för att vilja göra.

Det är mig veterligen dessutom sällan som SVT åker ut för att bevaka MMA-tävlingar i ”orten” och larmar om att det är för få Pelle och Kalle bland utövarna. Allmänt känns också frågan befogad om intresse och talang kanske är de faktorer som bör främjas bland utövare av en idrott – inte variationer i hudpigmentering eller vilken gud man tror på. Men vad vet jag med min enkla bakgrund. Tur att SVT finns och kan vägleda.