Lider svenska skattebetalare av ett självskadebeteende?

➤ DEBATT Före detta Scania-chefen och f.d. ordföranden för Svenskt näringsliv Leif Östlings uttalande i SVT:s Uppdrag granskning ”Vad fan får jag för pengarna?” var kanske inte helt politiskt korrekt och definitivt fel när det kom från en skattetrixande mångmiljonär men kan ändå vara en fråga som vi skattebetalare i konungariket Sverige bör ställa oss själva då och då.

När vi konsumerar och till vardags köper såväl nyttiga som onyttiga produkter ställer de flesta av oss samma fråga som herr Östling gjorde, om och om igen. Vi ställer oss frågan för att säkerställa att vi får valuta för våra pengar dvs. vi vill maximera utfallet i pris jämfört med erhållen volym och kvalitet.

Men när det gäller våra inbetalade skattepengar så verkar vi inte bry oss särskilt mycket och överlämnar med varm hand till våra folkvalda politiker att spendera dessa, våra surt förvärvade slantar, tämligen godtyckligt och utan krav på maximerad volym och kvalitet.

Det är bara när vi själva eller till oss närstående drabbas av samhällets tillkortakommanden som vi reagerar och börjar ifrågasätta och kanske börjar ställa krav.

Om vi för en stund bortser från alla politiska färgkombinationer, hypotetiska blockindelningar och verbala ställningskrig, alla enskilda intressegruppers högljudda manifestationer, alla minoritetsföreträdares uppfattningar om kränkande särbehandling samt alla partiska lobbyister, journalister, Internet-influencers och andra proffstyckare så borde vi, i den tysta majoriteten av Sveriges arbetande och pensionerade befolkning, kanske ibland stanna upp och fråga oss ”Vad fan får jag för mina inbetalade skattepengar?”.

Gör vi en sammanställning av vad som skrivits i officiella rapporter, från bl.a. OECD, och sagts av kunniga personer med stort ansvar det senaste året så skulle listan vad gäller tillståndet i konungariket Sverige kunna se ut så här:

• Vi saknar förmåga att militärt försvara oss mot angrepp från annat land på grund av pengabrist. Vi når bara upp till hälften av ett minimiförsvar enligt vår överbefälhavare.
  .
• Vi saknar förmåga att kontrollera våra gränser på grund av pengabrist. Vi kan t.ex. inte hejda smuggling av knark eller vapen och att kriminella obehindrat rör sig in och ut ur landet.
  .
• Vi saknar tillräcklig förmåga att hantera större kriser t.ex. elavbrott, skogsbränder, cyberattacker etc. på grund av pengabrist. Ett exempel, vårt land är till 70% täckt av skog men vi har inte råd med egna brandflygplan och tillräckligt med helikoptrar för att effektivt kunna bekämpa större skogsbränder utan måste förlita oss på resurser från andra länder.
  .
• Vi saknar förmåga att bekämpa, förebygga och klara upp brott på grund av pengabrist. Vi har inte tillräckligt med poliser för att hålla jämna steg med den ökande kriminaliteten, poliserna vi har är koncentrerade till större städers centrala enheter och vi saknar tillräcklig kompetens inom många områden t.ex. bekämpning av ekonomisk brottslighet, cyberbrottslighet och brottslighet i form av internationell och inhemsk terrorism.
  .
• Vi har lägst antal sjukhusplatser per capita i EU på grund av pengabrist och på grund av denna så fortsätter vi att lägga ned eller helt stänga sjukhus, vårdinrättningar och sjukhusavdelningar.
  .
• Vi lider akut brist på häktes- och fängelseplatser på grund av pengabrist. Trots mycket generösa straffrabatter och flera exempel på världens kanske kortaste fängelsestraff saknar Kriminalvården platser till alla nya och gamla brottslingar.
  .
• Vi har långa sjukvårdsköer och väntetider på grund av pengabrist. Utlovade vårdgarantier kan inte hållas och de i störst behov av vård får vänta eller blir helt utan omsorg med risk för tragiska konsekvenser.
  .
• Vi har ett kraftigt eftersatt underhåll av vår gemensamma infrastruktur t.ex. järnväg, vägar och elnät på grund av pengabrist. Det eftersatta underhållet hindrar optimalt utnyttjande och gör det mycket svårt att minimera antalet driftstörningar med höga kostnader som följd.
  .
• Vi låter landsbygden tyna bort, t.ex. så läggs skolor, vårdinrättningar och andra för samhället nödvändiga inrättningar och funktioner ned på grund av pengabrist. Om inrättningar och funktioner som stat, landsting och kommun ansvarar för läggs ned p.g.a. av resursbrist så kan ingen bli förvånad om landsbygden avfolkas till förmån för städerna.
  .
• Vi saknar personal och resurser inom sjukvård, skola, polis och brandförsvar på grund av pengabrist. Antalet anställda inom samhällets viktigaste funktioner borde vara större och i paritet med arbetsuppgifterna. Lönerna borde vara konkurrenskraftiga och spegla ansvaret de har för att ta hand om barn, sjuka, gamla samt allas vår trygghet och säkerhet. De borde även ha de bästa hjälpmedlen och den bästa utrustningen för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt.
  .
• Vi har, på grund av pengabrist, inte tillräckligt med anläggningar för barn- och ungdomsverksamhet dvs. fritidsgårdar och sportanläggningar. En absolut majoritet av alla idrottsföreningar bygger sin verksamhet på ideell basis med oavlönade ledare och bidragen från stat och kommun är långt ifrån tillräckliga i förhållande till behovet.

Politiker, proffstyckare, företrädare för olika särintressen m.fl. säger hela tiden att Sverige är så rikt att vi har råd med än det ena än det andra men listan här ovanför säger någonting helt annat.

Sverige är inte unikt på något sätt jämfört med de flesta andra länder på jorden, vi har begränsat med resurser som alla andra. Vi måste därför både våga och ha kompetens att prioritera och fatta beslut, även om de är svåra.

Så fort prioriteringar av skattepengar kommer på tal så reagerar många med att ”grupper inte ska ställas mot grupper” och ”individer ska inte ställas mot individer”, men om vi nu inte har obegränsat med pengar hur ska vi då göra för att makthavarna, som fördelar våra inbetalade skatter, ska kunna uppfylla sin del av avtalet mellan medborgarna och staten?

Om vi undantar de väldigt förmögna medborgarna så måste vi andra varje dag prioritera och fatta många beslut oavsett om det gäller hur vi använder vår tid eller våra pengar.

Varför skulle svenska staten med sina begränsade resurser, dvs. de 1145 miljarder svenska kronor som vi skattebetalare (privatpersoner och företag) beräknas ställa till politikernas förfogande 2019, inte behöva göra prioriteringar och därmed undgå att behöva fatta svåra beslut?

Är det inte därför som vi valt just dem för att de, med sina kunskaper och professionalism, ska göra jobbet åt oss och säkerställa leveransen av samhällskontraktets volym och kvalitet?

Jag vill uppmana alla Sveriges skattebetalare och därmed ”delägare” i företaget Konungariket Sverige AB att gå in på Regeringskansliets hemsida och själva bilda sig en uppfattning om hur våra skattepengar används och om de prioriteringar som där görs ligger i linje med den egna övertygelsen om ett optimalt utnyttjande av våra begränsade resurser.

För den vetgirige och intresserade av kuriosa kan jag även rekommendera SIDA:s hemsida där man kan läsa att vi bl.a. ger bistånd till Ryssland och Turkiet, världens andra respektive nionde största militärmakter (källa: GlobalFirePower.com).

Fredrik Andersson
Ekonom och erfaren skattebetalare