Vem styr Sverige?

➤ KRÖNIKA  UD:s kabinettssekreterare Annika Söder vägrar följa Stefan Löfvens och statsrådsberedningens direktiv angående migrationspolitiken. Utrikesminister Margot Wallström och statsminister Löfven för alltså olika politik i den för väljarna viktigaste frågan. Som om det var två olika partier. Vilket Socialdemokratiskt parti är det som ställer upp i valet? En berättigad fråga som många väljare ställer sig.

Framträdande S-företrädare hoppar av i protest mot Löfvens nya, stramare migrationspolitik. Medlemmar och väljare överger partiet. Snart är man under 20% i opinionen. Bara 10% av S-väljarna vill se en ny regering med S och Mp.

Med fog frågar sig väl väljarna vem som egentligen styr Sverige – någon falang av Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller kanske Vänsterpartiet? Eller är det EU som bestämmer allting? För den som vill göra ett informerat val – och inte bara rösta av slentrian – blir höstens val komplicerat och ödesdigert.

Skulle man tro Jonas Sjöstedt är det kommunisterna som drivit fram alla de påstått goda beslut som regeringen fattat. Enligt Miljöpartiet skulle allting varit mycket värre om de inte fungerat som stoppkloss.

Enligt Socialdemokraterna kan de inte råda över konventioner och avtal med EU. Båda blocken anammar nu smygvis alltmer av Sverigedemokraternas politik – men kan i demokratisk ordning och enligt folkviljan inte samarbeta med detta växande parti.

SD kan mycket väl bli Sveriges största parti i kommande val – men dess väljare behandlas som rabiessmittade och partiet hålls utanför verkligt inflytande. Centerpartiet står för säkerhets skull med ett ben i varje läger. Förvirringen är total och man undrar vart demokratin och folkviljan tog vägen.

Statsminister Löfvens många kappvändningar och magplask har satt honom i ett prekärt läge. Först har han övermodigt övertalat sina väljare om sina goda föresatser. Lägst arbetslöshet i Europa, vatten och toaletter till världens fattiga, inga höjda skatter, ordning och reda i migrationspolitiken, inte bygga murar, bättre välfärd, ökad trygghet, bättre integration, ökad jämlikhet…

Nu måste han istället övertyga sina väljare om att det är rätt och nödvändigt att inte uppfylla alla dessa löften. Det är inte underligt om hans väljare uppfattar detta som om han i klartext säger: ”Förlåt, jag hade helt fel tidigare – nu har jag insett att vi måste vi göra precis tvärtom”.

Det är begripligt att många av hans tänkande väljare och kommunala företrädare har svårt att lita på hans ledarskap och att följa honom på hans kompasslösa vingliga resa. Att byta ut honom tre månader före ett val är ju inte heller tänkbart. Men bara obekräftade viskningar om detta tyder ju på djupet i Socialdemokraternas krisläge.