98-åriga Ada ville byta in sina sedlar – då konfiskerade staten hennes livsbesparingar

Den 30 juni 2017 skulle gamla 100- och 500- kronorssedlar bli ogiltiga – därför ansökte den då 95-åriga Ada i södra Sverige några dagar innan om att byta in sitt besparingskapital som hon förvarade hemma i kontanter till de nya sedlarna. Totalt var det 500 tusen kronor som både hon och hennes numera avlidna make hade sparat ihop under ett långt arbetsliv.

Enligt gängse rutin ska man lämna in de gamla sedlarna till banken och fylla i en ansökan där man bland annat förklarar pengarnas ursprung. Ada skrev att hon med maken levt sparsamt och sparat lite av sina arbetsinkomster under nästan 100 års tid. Senare i domstolen skulle hon förklara att hon inte litar på bankerna och därför förvarade sina livsbesparingar hemma. Det visar sig att hon hade rätt – hon fick aldrig se sina pengar igen.

Riksbanken är den myndighet som beslutar i sådana ärenden och ska normalt lösa in sedlarna ”om det inte finns anledning att anta att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet”. Det är här det börjar bli klurigt. Eftersom bestämmelserna i Riksbankens föreskrifter tillämpas med hänsyn till åtgärder mot penningtvätt räcker det inte med en trovärdig förklaring eller någon avsaknad av konkret misstanke om brott för att neka inlösen. Det åligger nämligen den sökande att bevisa att den är oskyldig och presentera underlag för sitt kontantinnehav.

Om man inte kan presentera några bevis på transaktioner – då anses det finnas anledning ”att anta att pengarna härrör från brottslig verksamhet”. Med andra ord kommer då Riksbanken att konfiskera hela beloppet med hänvisning till den paragrafen.

Riksbanken begärde att Ada skulle presentera bevis i pappersform på varifrån pengarna kommer – men föga förvånande kunde den äldre kvinnan inte göra det. De så kallade transaktionerna utgjordes av att lägga någon sedel åt sidan från varje lön och sträckte sig nästan 100 år tillbaka.

Detta var dock inget Riksbanken tog hänsyn till – och i april förra året, nästan två år efter att Ada gjort sin ansökan, beslutade man att behålla hela beloppet och neka inlösen:

Med hjälp av ett pensionerat ombud som arbetade utan ersättning överklagade Ada beslutet till förvaltningsrätten som i sin dom konstaterade att det är ”högt beviskrav” för att byta in sina egna pengar. Bevisbördan ligger på den som ansöker, konstaterade rätten. Och trots att Adas förklaring är trovärdig i sig utgör avsaknaden av bevis på ”transaktionerna” ett sådant hinder att hela hennes livsbesparingar ska beslagtas av staten. Även nästa instans – kammarrätten – avslog överklagan i slutet av maj (mål 8256-19):

När Samhällsnytt pratar med Ada på telefon om det inträffade är hon uppgiven.

– Vad ska man göra som medborgare? frågar hon oss.

Ada vet inte hur hon kan driva ärendet mot staten. Hennes hörsel är nedsatt och hon litar på sitt ombud.

Till Samhällsnytt säger ombudet att han kommer att försöka att få ett prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen – men chanserna är små, erkänner han.

Tyckte du denna artikel om Ada var intressant?

Stötta då tidningen med en donation! Utan ert stöd kan vi inte fortsätta vårt arbete med att göra det som gammelmedia ignorerar.

Du kan  Swisha: 123 083 3350  Fylla i formuläret nedan , eller  klicka HÄR för övriga alternativ

Tack på förhand!